Igår kom ett tråkigt samtal hem om att morfar inte hade vaknat. Morfar som har varit en sjävklar del av vår uppväxt fanns nu inte längre. Han som alltid tyckte jag blivit längre, även om jag slutade växa för flera år sen. Han som sa att anledningen till att varför Sverige heter Sweet på assyriska är för att landet är så himla Sweet. Han som vägrade skaffa en hörapparat för att han tyckte det var skönt utan vårt tjat. Vår morfar som hade humorn och hjärnan (som jag lyckligtvis fått ärva). Han som tog hand om mig under flykten, som såg till att jag var en tjock bebis även om vi inte hade mycket. Han finns nu inte längre. Det är tungt och saknaden känns redan, men man måste bara acceptera det och tänka på att han var gammal. Han har fått se sina barn, barnbarn och även barnbarns barn. Levt ett relativt friskt liv. Han lät aldrig någon pussa honom, han tog alltid tag i våra huvud och gav oss en puss på pannan, sist jag såg honom så tog jag tag i hans huvud och pussade honom och sa att jag älskar honom. Må han vila i frid <3